i have sinned by just making' my mind up and takin' your breath away
2011-09-26 ♥ 19:28:36
Det första jag sa till mig själv när jag skaffade den här bloggen var att jag aldrig, aldrig någonsin under några som helst omständigheter skriva om mina känslor, eller om jag mår dåligt. Visst har jag dels gjort det, men det har varit väldigt diskret, i typ rubriker och så, och det behöver ju inte betyda att jag mår dåligt eller? kanske, jag vet inte men det känns som att jag borde det, jag vill det, jag vill skriva av mig..
De flesta kanske vet vad panikångest är för något, jag lider ju av det, som jag förmodligen skrivit i några inlägg som om det inte vore någonting. Men det är något, det är hela min värld just nu, det enda jag tänker på, det enda jag är rädd för. Vanligtvis så brukar jag inte bry mig om den något mera, jag menar, jag har haft ångest i 6år nu och jag har lärt mig att kontrollera den någolunda iallafall, men nu på sistone så går det inte, inte en chans i helvetet, en attack kan pågå i flera minuter, timmar kanske. Jag är inte säker på varför jag fått en sån kraftig kniv i ryggen nu, men jag har mina aningar..
Jag är trött, så jävla trött på folk som har avsikt att såra mig, jag är trött på folk som tar mig för givet och driver med mig ständigt, jag är trött på att personer som stått mig närmast hjärtat visar noll respekt och skiter i mig och det värsta är att jag kommer aldrig komma ifrån dem, särskilt inte en av dem, jag tänker inte nämna namn men dem som känner mig vet vem/vilka det handlar om, och jag antar att dem som läser min ointressanta blogg är just dem jag känner. Jag vill inte må såhär, jag vill att allt ska bli som vanligt igen, jag vill ha kontakt med - igen och jag vill bli fri från denna psykiska fittsjukdom. Det värsta är att när jag väl får ångestattackerna så vet jag innerst inne att det inte är något faligt att det bara är ångesten, men endå så sitter jag och tror att jag ska dö, det är hemskt, rent utsagt hemskt.
Robin sa till mig att jag inte förtjänar det här, utan personerna som får mig att må såhär dåligt, att jag måste vara tillräckligt stark att kunna stå upp för mig själv, det är delvis sant, men vad kan jag göra? ingenting just nu. Jag ska försöka, jag ska aldrig ge upp. Personerna som gör mig ont brukar oftast vara svagare än en själv, så därför måste jag visa mig starkare och lägga ner den här jävla skiten. Cause' if people are trying to bring you down, it only means that you are above them. Nu ska jag börja gå uppåt och trotsa mina känslor.
Jag hade aldrig klarat mig såhär långt utan att gå under helt om inte Robin, Brun och Evelyn funnits här för mig, jag älskar er, och tack.
De flesta kanske vet vad panikångest är för något, jag lider ju av det, som jag förmodligen skrivit i några inlägg som om det inte vore någonting. Men det är något, det är hela min värld just nu, det enda jag tänker på, det enda jag är rädd för. Vanligtvis så brukar jag inte bry mig om den något mera, jag menar, jag har haft ångest i 6år nu och jag har lärt mig att kontrollera den någolunda iallafall, men nu på sistone så går det inte, inte en chans i helvetet, en attack kan pågå i flera minuter, timmar kanske. Jag är inte säker på varför jag fått en sån kraftig kniv i ryggen nu, men jag har mina aningar..
Jag är trött, så jävla trött på folk som har avsikt att såra mig, jag är trött på folk som tar mig för givet och driver med mig ständigt, jag är trött på att personer som stått mig närmast hjärtat visar noll respekt och skiter i mig och det värsta är att jag kommer aldrig komma ifrån dem, särskilt inte en av dem, jag tänker inte nämna namn men dem som känner mig vet vem/vilka det handlar om, och jag antar att dem som läser min ointressanta blogg är just dem jag känner. Jag vill inte må såhär, jag vill att allt ska bli som vanligt igen, jag vill ha kontakt med - igen och jag vill bli fri från denna psykiska fittsjukdom. Det värsta är att när jag väl får ångestattackerna så vet jag innerst inne att det inte är något faligt att det bara är ångesten, men endå så sitter jag och tror att jag ska dö, det är hemskt, rent utsagt hemskt.
Robin sa till mig att jag inte förtjänar det här, utan personerna som får mig att må såhär dåligt, att jag måste vara tillräckligt stark att kunna stå upp för mig själv, det är delvis sant, men vad kan jag göra? ingenting just nu. Jag ska försöka, jag ska aldrig ge upp. Personerna som gör mig ont brukar oftast vara svagare än en själv, så därför måste jag visa mig starkare och lägga ner den här jävla skiten. Cause' if people are trying to bring you down, it only means that you are above them. Nu ska jag börja gå uppåt och trotsa mina känslor.
Jag hade aldrig klarat mig såhär långt utan att gå under helt om inte Robin, Brun och Evelyn funnits här för mig, jag älskar er, och tack.
Kommentarer
Trackback
